Ensam & Dumförklarad
Sitter och läser lite bloggar från överallt just nu. Tänkte skriva av mig lite om vad jag har läst, är inte arg på någon eller bryr mig inte om vad du gör men jag vill bara skriva ut mina känslor om vad jag känner för det som sägs om mig. Jag finner det lite komiskt att endel säger att du har det tufft nu, "han går igenom en tuff period nu", vem går inte igenom en tuff period nu? Är det verkligen så att ett exförhållande måste bestå av en som har det svårt och en som är "badguy"? Dessutom finner jag det lite komiskt att allt jag har gjort kom för snabbt, jag vet att det kom för snabbt men nu räknar vi på våra fingrar och kommer fram till att det bara har funnits en person, och det är mindre än vad jag har hört att du har hållit på med, och det här var inte alls lika lösaktikt om jag får säga det själv. Vi har haft exakt lika lång tid på oss, men ändå är det jag som är den som har gjort fel (vad jag fattar det som) Det sista jag tycker är lite roligt är att folk som stod så nära mig förut nu plötsligt känner att de håller på att förlora mig, men inte har jag hört ett ljud av er heller?
Somsagt är jag inte arg på någon, bara lite ledsen över att det blev såhär och att jag ställs i en position som "lös, dum i huvudet, oförstålig". Jag är ledsen på vänner som jag vet finns där men inte visar det, för jag behöver er lika mycket som han behöver er. Jag borde också visa att jag finns där för er bättre men jag har i allafall försökt tycker jag..
ps. jag är inte arg! v
