Kent & Balminnen
Hej. Idag startade jag upp mitt arbetsliv igen. Denna gången på Kappahl. Dagarna flyter snabbare när man ständigt har saker att göra. En blick på klockan och så var det visst bara tio minuter kvar av arbetsdagen.
48 dagar kvar innan jag och Ellen flyger söderut, mot Kreta, Platanias. Om 48 dagar sitter jag i en flygstol bort från kristinehamns gråa verklighet.
Har nästan bestämt mig för nu för att jag kommer skriva i bloggen när jag själv känner för det. Ganska självklart egentligen, men min blogg kommer nog inte handla om att rada upp min dag, minut efter minut. Äta, sova, jobba, dö lixom. Utan om hur jag egentligen känner. Det som jag egentligen vill ha sagt men inte vågar säga. Därför skriver jag inte ut bloggen på fb, de som känner till den här bloggen är de som behöver läsa.
Just nu.. Lyssnar på Kent och förstår verkligen varför folk säger att det är deppmusik.. Kan bara inte låta bli. Låtarna ruskar om mina känslor och får igång mina tankar. Texter som får mig att analysera mitt eget liv, andras liv och hur våra levnadstimmar hör ihop. Tänker på vad jag vill göra men kommer inte fram till något vettigt. Vill flytta hemifrån men känner att jag måste reda ut trasslet i mitt huvud innan jag överhuvudtaget börjar leta.
Jag kan inte säga att jag på något sätt mår dåligt. Illamåendet går upp och ner som temperaturen genom en höstdag. Jag kan inte säga att jag mår bra efter som jag vissa dagar, vissa stunder, känner mig som den mest levande människan på jorden. Andra dagar sitter jag i min bensinsnåla fiesta och kan knappt hålla tillbaka gråten, helt utan anledning.
Känns jävligt skumt att skriva detta i bloggen men somsagt.. det är ingen som läser i vilket fall som helst..
Lägger upp lite bilder från balen, vår sista dag tillsammans som studenrande. :)
