jessica andersson,

Egentligen vet jag inte varför jag gör det här. Det är ändå ingen som läser min blogg. Förmodligen så gör jag det bara för att jag sitter och har tråkigt på jobbet. Antagligen gör jag detta för att jag själv behöver skriva saker i ord. Min dagbok har slut på blad så min historia i den slutar där. En ny historia tar form. Studenten är avklarad. Jobblivet är i gång. Sommarlovskänslan är som bortblåst och den här gnagande känslan av att nu början vuxenlivet ligger innanför mitt bröst och stör. Känslan av att tjejerna desperat försöker hålla ihop trots att vi inte kommer ses lika ofta längre. Jag undrar hur långt det håller, hoppas verkligen att det håller. Känslan av att ha en ny pojkvän. Känslor som är annorlunda, situationer som blir annorlunda. Känslan av att vilja flytta hemifrån, starta sitt egna liv.. kanske tillsammans med nån.

Mina dagar ser nästan likadana ut. Går till jobbet, öppnar en butik och sätter på datorn. Glor bloggar och facebook hela dagen. Skördar, plogar och sår i farmville. Hör plinget i rummet när det kommer in en kund i butiken. Går ut och lägger på ett leende, försöker sälja, försäker vara trevlig. In i personalrummet igen, mungiporna avslappnade.
Stänger butiken prick 18 för att få gå ut och prata med Karin under en rök. Går mot bilen som välbekant står parkerad på brogårdsskolan, för snål för parkeringsavgift. Åker hem och vill bara trycka i mig nutella och bullar men har bestämt mig för att hålla igen. Har bestämt mig för att gå ner i vikt. Hämtar ellen och åker ut till spåret. Går 5 km i rask takt och pratar om livet.. allt mellan himmel och jord. Känner mig duktig när vi är framme vid bilen igen. Åker hem och möter ett stökigt rum som jag aldrig riktigt orkar ta tag i. Säger som snabbast hej till mor och far. Bror pratar jag nästan inte med, koncentrationen sitter i datorn 24/7. Känner inte behovet av att kolla fb på kvällen eftersom jag suttit vid datorn hela dagen. Lägger mig i sängen. Känner hur jag skulle vilja byta lakan men orkar aldrig. Sätter på en DVD som jag sett 100 gånger innan. Försöker somna.. kan inte. Ser klart filmen och sätter på den återigen för att försöka somna om på nytt. Väntar på ett samtal från en person. Allt som betyder något är den kommunikationen. Dom samtalen, dom smsen. Händer allt för sällan i mitt tycke. Vill inte verka påträngande och störanade så jag själv skriver inget. Vill skapa illusionen om att jag har ett eget betydelsefullt liv och att jag är stark nog att klara mig själv utan begär. Har begäret efter dig men vill inte visa det. Vet hur jobbigt det är att ha ett sånt begär efter sig. Hur det känns att bli kvävd. Hur vet man vart man har balans. Balans mellan begär och kärleksfullt betéende? Och vart ligger gränsen mellan kärleksfullt betéende och ignorans?

Hur långt blev inte det här inlägget nu? sjukt långt. Sjukt mycket känslor. Det är skönt att skriva av sig. Det är ändå inte någon som läser min blogg. Bara skönt att få ut känslor i ord.

Egentligen vet jag inte varför jag gör det här. Mitt internet fungerar ändå inte hemma!




Melissa Horn - "Du springer aldrig ifatt när jag väl är där. Jag vill inte tänka framåt men är livrädd att fastna här"